Mindre Keynes – mer riskkapital

Huvudförslagen från EU på att lösa den finansiella krisen är att stimulera efterfrågan och få igång en fungerande kreditmarknad. Eterfrågestimulerande åtgärder behövs. Det finns dock inte någon brist på kapital i världen. Vad som saknas är förtroende och därmed riskvilligt kapital. Folk flyr till riskfria placeringar som bankkonton och statspapper. Därför bör ett viktigt element i lösningen på finanskrisen vara att öka tillgången på riskkapital. Detta kan ske på flera vägar.

De åtgärder som EU och dess medlemsstater vidtagit i form av höjda insättningsgarantier för bankkonton utgör inte någon adekvat lösning på förtroendekrisen. Det innebär i stället att ytterligare kapital flyttas från riskkapitalmarknaden till riskfria tillgångar.

Det argument som anförs emot att sänka inkomstskatten för välutbildade och entreprenörer är att detta snarare kommer leda till ökat sparande än till ökad konsumtion.

Även om så vore fallet så kommer ökat sparande också delvis att öka tillgången på riskkapital. Därför bör man inte vara rädd för att avskaffa värnskatten och fasa ut den statliga inkomstskatten.

En ytterligare väg vore att avskaffa de så kallade 3:12 reglerna som utgör en straffskatt på entreprenörers risktagande.

När allt fler företag hotas av en kärvare kreditmarknad är det extra viktigt att det finns entreprenörer som är villiga att investera i nya företag och att lönsamma företag har möjlighet att expandera med egna medel.

Bristen på riskkapital kan givetvis mildras om man sänker skatterna på riskvilligt kapital. I kapitalförsäkringar beskattas bara den riskfria räntan schablonmässigt, investeringskonton för privatpersoner borde införas och beskattas efter samma princip.

Spararna bör alltså inte beskattas för sitt risktagande. Det finns en mycket stor inlåning i banksystemet från allmänheten. En förflyttning av en viss del av dessa medel från inlåning till riskvilligt kapital bör vara en väsentlig del i att lösa bristen på riskkapital.

En fördel med att genomföra dessa strategiska skattesänkningar under en finanskris är att det statsfinansiella bortfallet blir lägre än under en högkonjunktur. För att mildra krisens effekter bör regeringen genomföra dessa nödvändiga reformer. För detta krävs ledarskap och politiskt mod.

I detta perspektiv är socialdemokraternas krav på att återinföra förmögenhetsskatten särskilt olyckligt. I kombination med socialdemokraternas plan att bilda regering med vänsterpartiet och miljöpartiet förstärker detta snarast den osäkerhet som råder på finansmarknaderna.

Lars Wohlin
Europaparlamentariker (kd)

© Lars Wohlin, 2010